Livboj

Vet inte vad det är med mig, jag måste vara så jävla missanpassad alltså..
Jag blir depp när folk snackar om hur bra de har det och hur lyckliga de är.
Jävla egotripp känns det som, varför kan inte jag också ha det sådär bra?
Hur mycket man än vill så går det inte att unna andra gott när man själv inte orkar med sitt eget. förlåt!
Vart befinner jag mig på en skala? Kan inte ens bedömma själv.

Detta kommer i tid och otid.
Som en bergodalbana där man inte ens får välja själv om man vill åka med eller inte!

Vart nånstans försvann peppen inför livet, nästa dag och den kommande tiden?