ett blogginlägg, OBS inga tomma ord här inte
Ibland, rätt ofta eller alltid nuförtiden känns allt jag gör så meningslöst.
Jag vet inte ens vem jag lever eller gör saker för längre, för mig själv eller för alla andra?
Mitt yttersta skal fungerar inte på mina närmaste..
Behöver ta mig ur den svarta dimman, med risk för att låta helt förstörd.
Ge mig något bara, jag är beredd att ta vad som helst. Vilka piller som helst doktorn.
Knarka ner mig, bara jag får känna att jag lever.
Men hur ska jag kunna om jag inte tror på mig själv? det enda jag känner för just nu är mest att försvinna.
Jag har inte kraften att ta tag i mig själv för att göra både mig och min omgivning nöjda och glada.
De jag älskar mest är besvikna och jag förstår dom, jag tar inte ens mitt eget ansvar på fullaste allvar längre.
men jag vet inte hur jag ska orka, men jag vill inte lägga mina problem på deras stora högar så deras egna trycks längre ner i marken. jag vill inte belasta någon med mitt eget, det är mina problem.
Jag inbillar mig själv vissa dagar att det blir bättre om man låtsas, och det blir det. för stunden iallafall!
Det värsta som kunde hända är att du försvinner också. Snälla, gör inte det.
Vet mycket väl att jag är en fegis som gärna inte tar tag i saker, är rädd för att visa känslor och livrädd för att förlora.
Jag hatar mig själv när jag säger fel saker och vänder på saker och ting, jag gör det nog rätt ofta även fast jag inte vill.
Men ändå klarar jag inte av att ta tag i det, även fast jag kanske vet!
Jag lärde mig aldrig att visa mig stark och jag börjar tveka på om jag någonsin varit det också.
Lite humor får väl platsa in i detta dystra inlägg också kan man tycka.
Jag vet inte ens vem jag lever eller gör saker för längre, för mig själv eller för alla andra?
Mitt yttersta skal fungerar inte på mina närmaste..
Behöver ta mig ur den svarta dimman, med risk för att låta helt förstörd.
Ge mig något bara, jag är beredd att ta vad som helst. Vilka piller som helst doktorn.
Knarka ner mig, bara jag får känna att jag lever.
Men hur ska jag kunna om jag inte tror på mig själv? det enda jag känner för just nu är mest att försvinna.
Jag har inte kraften att ta tag i mig själv för att göra både mig och min omgivning nöjda och glada.
De jag älskar mest är besvikna och jag förstår dom, jag tar inte ens mitt eget ansvar på fullaste allvar längre.
men jag vet inte hur jag ska orka, men jag vill inte lägga mina problem på deras stora högar så deras egna trycks längre ner i marken. jag vill inte belasta någon med mitt eget, det är mina problem.
Jag inbillar mig själv vissa dagar att det blir bättre om man låtsas, och det blir det. för stunden iallafall!
Det värsta som kunde hända är att du försvinner också. Snälla, gör inte det.
Vet mycket väl att jag är en fegis som gärna inte tar tag i saker, är rädd för att visa känslor och livrädd för att förlora.
Jag hatar mig själv när jag säger fel saker och vänder på saker och ting, jag gör det nog rätt ofta även fast jag inte vill.
Men ändå klarar jag inte av att ta tag i det, även fast jag kanske vet!
Jag lärde mig aldrig att visa mig stark och jag börjar tveka på om jag någonsin varit det också.
Lite humor får väl platsa in i detta dystra inlägg också kan man tycka.
O'learys, Haninge
En man ~27 ger tre killar ~20 en massa tips om hur man raggar på krogen.
Kille 1: Shit, du vet verkligen hur det funkar här ute!
Mannen: Ja, jag har ju inte två ungar för att det är kul direkt!
Kommentarer
Trackback
