Livboj

Vaknade fruktansvärt uttorkad vid nio imorse, drack en sjö vatten eller två och somnade om igen.
Upp igen sedan vid 12 för att hinna med allt, vilken riktig ångest man får så fort man ska träffa släkten.
Inte så att jag inte tycker om dom, för det gör jag. 
Bara det att behöva verka tycka det är intressant med the latest news, typ som vart mosters köpt sina nya gardiner eller vilket årtal kyrkan där kusin konfimerade sig i byggdes.
I don't give a damn.
Självklart pratades det inte bara tråkigheter, jag hade ärligt talat rätt trevligt trots rygg och rumpvärk.
Maten var väldigt intressant, tårtorna såg spännande ut, presenterna kusin fick var väl fina. MEN resan hem var ändå bäst.

- Att vara kristen måste vara det tråkigaste som finns!
för hur kul är det egentligen att sitta på en hård bänk i flera timmar och lyssna på en gubbe i vit klänning prata om en man du aldrig ens träffat eller fått bildbevis på!
Allt kanske bara är lurendrejeri, det kanske inte ens är en man!
Kyrkliga som är så frälsta av gud, välsignade och allt vad det heter, VA FASEN GAV GUD DEM INTE NÅGOT MJUKT ATT SITTA PÅ? Minsta man kan begära.
Det kanske är meningen, att det ska vara pest och pina att vara kristen, vad vet jag.
Det är som gjort för att folk ska tvingas lyssna på prästens smörja vid sådanna här tillställningar.
Nästan värre än Jehovas, man kommer inte ifrån det på 100 evighets minuter.


Ja, jag borde inte klaga. Det är ju ändå inte så ofta det sker något sånt här.
Och skönt nog är det över.