Livboj

Jag vågar inte säga att jag är nedstämd över mitt beteende så högt, för folk hyschar ner det ändå.
Ingen ska ta detta personligt heller bör tillägas då folk i största allmänhet alltid säger "det ordnar sig"
kan erkänna att det är min favoritreplik med. För det gör det ju, i slutänden.
Beroende på vad man SJÄLV gör för något åt det.
Man ska alltid göra det bästa av situationen och det vet jag. Jag vet allt det där och jag vet att folk försöker hjälpa till och jag uppskattar det sjukt mycket. Att ni bryr er.
Men ibland hjälper bara min egen vilja och energi. Och allt känns rätt tappat just nu.

Jag glömmer bort småsaker som känns viktiga för stunden, saker som "Detta måste jag berätta om"-händelser. Sedan när jag börjar fundera över dom så är dom väck. Vart försvann dom?
Självklart tar de större tankarna upp båda mina hjärnhalvor och alla intryck samt ord åker in genom ena örat, fumlar runt i huvudet och sorteras snabbt bort och ut genom de andra örat.
Så saker ni sagt som jag borde komma ihåg men inte gör, förlåt.

Jag gör andra besvikna över att vara såhär, får t.o.m de jag älskar högst på jorden att bråka över mig.
mina klasskamrater, som börjar bli allt för vana dock också.

Jag är bra på att bestämma, men jag suger hårt på att agera.
Jag vill förbättra mig, men jag vet inte vart den lusten ska komma ifrån.
Ett steg i taget, känns långt bort.
Det går inte att få bort allting nu, men min högsta önskan vore att någon svepte sitt trollspö över mig och allting var ordnat. vem vill inte det?




Jag vill inte ha någon direkt feedback på detta, mest för ventilationens skull.
Jag är svag just nu och ger alltid upp i första taget, därför jag skapat denna onda cirkel.