Livboj

Sitter förtillfället hos Becciluring och har gjort det hela kvällen.
Kedjeröka, prata om livet, dricka kopiösa mängder kaffe och bara vara på lugna landet är fint.
Jag skulle aldrig kunna bo på landet själv, inte förens jag blir en så där 30-40 och börjar odla stora, synbara rynkor, pressar ut ungar på löpande band och skaffar mig en man som kan betala för en villa med havsutsikt.

Men det är skönt här, vi var ute och gick förut med lilla ulltussen Alice. min nya förälskelse. Det var så tyst ute (om man bortser från becca som pratar i 110) att min tinituss satte igång som fan, nu blir jag inte av med skiten.
Eller så är det faktiskt så att det åker ambulanser med siriner på fram och tillbaka här ute i östra husby. Högst otroligt faktiskt.
Ja, och påtal om min konstiga tinituss så har den börjat låta så på senare tid, eller är det bara jag som är paranoid?

Det är underligt det där.

Livet också.
När vårkänslor börjar pumpa igång hjärtat på högvarv så vet man aldrig vart man minuten senare kommer befinna sig.
Högt uppe bland molnen eller nere på jorden?
Jag vill föralltid sväva där emellan.

Ibland vill jag leva i filmen Click.