Livboj

Så var man här igen, en vecka kvar av sitt sista sommarlov och ännu ett allvar att ta tag i väntar runt knuten.
Ett sista år av skolan, innan verklighet. Den går det minsann inte att ignorera, fly ifrån och hoppas att problemen löses av sig själva. I hela mitt liv har jag nog trott det, iallafall försökt att trott det och som vanligt hittat små tillflyktsvägar och små hål att smita igenom.
Fan vad verkligheten är hård när man inte har en aning om vad man egentligen vill, ingen som helst grund att stå på eller några drömmar att sätta till verklighet sålänge.
Man har väl bara sig själv att skylla att livet ligger på den oseriösa nivån, men det är fan inte lätt alla gånger att ta sig själv seriöst och inse att mitt liv ligger i mina egna händer och att om JAG inte gör något åt det kommer JAG inte få det lätt senare.
MEN jag förstår inte hur Jag, 18 år, en vanlig tjej som gillar spontanitet, öl och snubbar ska kunna odla fram planer för vad jag ska göra av mitt resterande liv. Vad ska jag bli när jag bli stor? Jag vill inte bli stor, jag vill vara Pippi Långstrump och gärna tro att krummelur pillerna funkade och att hon fortfarande sitter i Villa Villekulla, med Herr Nilsson, Lilla Gubben och ett stort sockerdricksträd på tomten och räknar alla sina guldpengar och lever livet.
Det är precis som jag vill ha det, Jag vill sova med fötterna på huvudkudden resten av mitt liv. Men då kommer jag säkert aldrig få en karl som älskar mig och vill bilda fin familj och låta mig föda 2, kanske 3 lika störda barn som också kommer präglas av mina konstiga fasoner och dåliga vanor.

Jag vet nog vad jag är. Jag är en lat, bortskämd snorunge som tragiskt nog inte tänkt på en framtid förens nu.
Det är aldrig försent, det säger jag inte.
Men jag önskar att val vore lättare att göra, att man gjorde rätt från början och slapp ångest.

Inatt så ångrar jag allt jag gjort  sen 12 års ålder och önskar jag kunde gjort saker annorlunda, men det är inatt.


Jag vill inte behöva tänka på mig själv egentligen, det enda jag verkligen, verkligen vill är att mina nära mår bra.
Men dom har jag verkat försumma också...