woop
Jag har gipsad arm tills dess nämligen och hoppas verkligen att jag får ta bort det då och inte får ett nytt i 3mån samma dag efter röntgen.
håll tummarna!
Skolan drog igång idag igen.
Det var verkligen fullt med små, stora, fula, riktigt fula ungdomar överallt.
Bööööööööööööhö. Vill, vill, vill INTE trängas med dessa. Bara ett år kvar! Peppen.
Ja, helgen bjöd minst sagt på bravader.
Utgång båda dagarna och lite för mycket rusdrycker.
Ölkannor, hugos, dansa stjärten av sig, Oldschool Tvspel, fika med fina bönor, middag med bästis och fest igen.
Ja, intressant.
Hoppas på en lika fin helg med mindre dryck dock på norrköpings kära augustifest.
Blir födelsedagsfirande för linda och sedan får vi vinka av våra finaste smålänningar.
Kommer garanterat sakna att ha er här. Ni är guldvärda!
It's gettin' dark, to dark to see.
För andra gången på mindre än ett dygn.
Men min fina vän gjorde ett bra jobb som värmande sked inatt och för en gångsskull så sov jag tryggt..
Jag vill alltid ha en vänskaplig arm att somna på, någon som skedar mig in i sömnen och någon som håller värmen uppe i min säng.
Det var en välbehövlig visit och för första gången på flera veckor drömde jag inte mardrömmar.
Jag uppskattade ditt sällskap fruktansvärt mycket faktiskt och vill ha dig här igen.
Kvällen lutar mot utgång.
Jag vill dricka kopiösa mängder öl,svänga mina lurviga på dansgolvet och sjunga till inte allt för bra musik.
Skina i min nya gråspräckliga klänning och se allmänt snygg ut hela kvällen, förhoppningsvis få träffa både nya och gamla ansikten och försvinna in i en tung dimma och glömma allt vad verklighet heter.
Om jag ska orka se snygg ut hela kvällen krävs vissa förberedelser;
Taco käk.
En dusch och bli människa igen
minst 1-2 öl för att orka med att ens gå ut i detta dåliga humör.
MYCKET Smink.
Det ska va gött och leva, annars kan det kvitta.
Så var man här igen, en vecka kvar av sitt sista sommarlov och ännu ett allvar att ta tag i väntar runt knuten.
Ett sista år av skolan, innan verklighet. Den går det minsann inte att ignorera, fly ifrån och hoppas att problemen löses av sig själva. I hela mitt liv har jag nog trott det, iallafall försökt att trott det och som vanligt hittat små tillflyktsvägar och små hål att smita igenom.
Fan vad verkligheten är hård när man inte har en aning om vad man egentligen vill, ingen som helst grund att stå på eller några drömmar att sätta till verklighet sålänge.
Man har väl bara sig själv att skylla att livet ligger på den oseriösa nivån, men det är fan inte lätt alla gånger att ta sig själv seriöst och inse att mitt liv ligger i mina egna händer och att om JAG inte gör något åt det kommer JAG inte få det lätt senare.
MEN jag förstår inte hur Jag, 18 år, en vanlig tjej som gillar spontanitet, öl och snubbar ska kunna odla fram planer för vad jag ska göra av mitt resterande liv. Vad ska jag bli när jag bli stor? Jag vill inte bli stor, jag vill vara Pippi Långstrump och gärna tro att krummelur pillerna funkade och att hon fortfarande sitter i Villa Villekulla, med Herr Nilsson, Lilla Gubben och ett stort sockerdricksträd på tomten och räknar alla sina guldpengar och lever livet.
Det är precis som jag vill ha det, Jag vill sova med fötterna på huvudkudden resten av mitt liv. Men då kommer jag säkert aldrig få en karl som älskar mig och vill bilda fin familj och låta mig föda 2, kanske 3 lika störda barn som också kommer präglas av mina konstiga fasoner och dåliga vanor.
Jag vet nog vad jag är. Jag är en lat, bortskämd snorunge som tragiskt nog inte tänkt på en framtid förens nu.
Det är aldrig försent, det säger jag inte.
Men jag önskar att val vore lättare att göra, att man gjorde rätt från början och slapp ångest.
Inatt så ångrar jag allt jag gjort sen 12 års ålder och önskar jag kunde gjort saker annorlunda, men det är inatt.
Jag vill inte behöva tänka på mig själv egentligen, det enda jag verkligen, verkligen vill är att mina nära mår bra.
Men dom har jag verkat försumma också...
No one's gonna love you
Spenderade tre nätter i mitt älskade dalarna hos faster.
Gjorde saker med min familj och träffade min fina släkt, det var riktigt uppskattat från min sida med lite familjetid och lek och bus på en fyra-årings nivå.
Sedan tog karin med mig på den mest efterlängtade och typ bästa händelsen denna sommar. Roadtrip, destination Sthlm.
First stop, Ljusterö. Skärgården, my oh. Älskar det där stället och jag kommer vilja åka dit igen, igen och igen.
Vi har fiskat, badat, plockat blåbär, slagits med mygg, löst korsord och tagit det helt cool. När vi sovit två nätter hos Karins morbror Lasse så begav vi oss mot storstan. Efter att ha åkt fel (en gång till av alla gånger) och insett att vi strax närma oss stan körde karin självsäkert rakt in folkmassan mot NK huset för att hämta nyckeln till lägenheten i Hökarängen.
De två dagarna i stan spenderade vi med shopping, käka ute, mysig fika med goda lattes, öl och pubrunda på söder och självklart, träffa lite nytt folk.
Kunde inte varit en mer välbehövd och bra resa med en vän som man håller närmast runt hjärtat.
Tillbaka på hemmaplan, här kommer man inte undan lik i garderoben, om ens för en liten stund.
Försöker komma över min tröskel, men den är högre än någonsin och jag kommer snubbla. På mina egna känslor.
Tar varje tillflyktsväg som kommer för att glömma bort, men jag påminns ständigt.
Inte ens all världens bekräftelse från all världens pojkar skulle få mig att sluta tänka på dig just nu.
Det som gör mest ont är inte att du inte vill ha mig, det är att du inte ser mig som något annat än något du kan pöka på och sen dra. Jag trodde jag var värd mer efter vad vi ändå hade och jag trodde aldrig att ditt grisiga beteende skulle stiga dig så högt som den dagen du sa det med stolthet.
"Jag kan göra vad jag vill med henne"..
Jag ligger ner ännu en gång och den här gången vill jag inte komma upp igen.
För jag kommer bli nersparkad igen, igen och igen. spottad på en gång till och behandlad som en påse skräp.
För ingen jag träffat av manligt kön har värdigheten kvar eller respekten för det motsatta könet som krävs för att bli omtyckt på riktigt, länge och kanske föralltid.
