Livboj

Idag är en dag när man inte vill vakna upp.
Jag saknar och behöver något nytt för att viljan av att ge lite av mig själv ska komma fram.

Tappade en av mina bästa vänner när jag valde att vara egoistisk och sätta mig själv i första hand.
En annan måste man simma över atlanten för att få se en stund.
Någon bor i en stad långt bort.
En annan bor här.

De enda långa, hårda och varma kramar jag får nu förtiden är från mor min som tycker synd om mig.
Och det är inte riktigt den uppmärksamhet jag är ute efter.



Gemensam nämnare: Min bästa vänner.

Tankar:

Jag ska bli frisör.
Tänk att få jävligt shysst timlön för att INTE göra som folk säger till mig.
Man traskar in där och ba "Ahh, asså. jag skulle vilja klippa mig. inte för kort, kanske bara nån cm, topparna typ"

Och dom är alltid så villiga att hjälpa till, ler stort och ger ett intryck om att man kan ha förtroende för dessa lömska människor.

Sen börjar dom klippa, småprata och ger än en tidning för att man inte ska se vad dom håller på med för fuffens.
"Ja, hur är det med dig då idag Jenny?"
"Ae det är fan skit alltså. Jag är deprimerad"
Så ler dom deras största leende och låtsas bry sig "Jahaaaa, nemen gud vad kul."
Så klipper dom på som fan, så råkar man av nån anledning kolla upp ur tidningen efter halvtid och blir chockad.
SEN NÄR BLEV TOPPARNA HALVA HÅRET?
"Tycker du inte att du klippt lite mer än nån centimeter nu?"
"Det määäääärks inte, inget som syyyyns. Jätte fint, det behövdes"

Seriöst, inget mer än jag vet vad jag behöver.
Det är ju inte direkt som att håret blir sjukt och ramlar av om man inte klipper av halva håret.

Sen, on top of all så ska man betala sjukt mycket pengar till fittan som både va döv och dum och sedan gå därifrån och inte vara nöjd.



Naeee vet ni va.